Visionen om Eudaimonia

Dimman hade belägrat den anrika universitetsstaden sedan en knapp vecka tillbaka och denna morgon var den tätare än vanligt. De senmedeltida byggnaderna kom verkligen till sin rätt i detta element; gränsen mellan saga och verklighet löstes upp och fantasin fick fritt spelrum. Här hade stora tankar tänkts, sådana som förändrat människans bild av världen och av sig själv, men denna plats hade likväl tjänat som hemvist åt sysslolösa romantiska drömmare som med poesins kraft försökt fånga en epok som till slut drog likt drömmar bort.

Det var Herrens år 2303. I rask takt samlade sig studenterna inför det som skulle bli deras första föreläsning i teologisk politik. De visste att det var en svår kurs som väntade, för även om de var bekanta med den gamle professorn sedan tidigare var just denna kurs känd för att ställa särskilda krav. Det klassiska audiotoriumet var rymligt, knappt hälften av platserna var fyllda när professor Hythloday så stängde de stora ekdörrarna och vände sig mot studenterna:

"God morgon! Dagens ämne och tillika det första i denna föreläsningsserie av tre har jag valt att kalla 'det mänskliga gränser'. Jag kommer att ta ansats i en text av Friedrich Nietzsche och därefter i ganska enkla ordalag röra mig över den filosofiska mylla ur vilken den moderna teologiskpolitiska diskursen kan sägas ha vuxit fram." Efter dessa korta ord sträckte sig professorn efter manöverkonsolen som låg på podiet mitt i salen och med ens dämpades ljuset och ett stycke text projicerades i luften alldeles framför honom:

Professorn såg ut över sin läsande publik. För dem var orden kanske nya, för honom var det som skulle följa bara en kär upprepning; som ett musikstycke man hört gång på gång men fortfarande kunde ryckas med i. Han lät texten sjunka in någon sekund till och talade sedan. "Dessa profetiska ord, skrivna för drygt fyrahundrafemtio år sedan utgör fortfarande den frestelse som kanske är allra svårast för människan att motstå. Nämligen viljan att bliva jämbördig Gud, av egen kraft. För den primitiva människan fanns denna frestelse endast i korta stunder; köld, hunger och krig väckte henne alltid och tvingade tillbaka henne till det jordiska i en ständig påminnelse om hennes dödlighet. Men där människan står idag så finns inte längre dessa yttre väckarklockor; vi vet att vi skulle kunna förlänga det mänskliga livet i tiotusentals år, vår genteknik skulle kunna skapa individer som konstant kände ett lyckorus och våra virtuella verkligheter skulle, för den som aldrig vistats utanför dem, kunna tas för paradiset. Ändå väljer vi att begränsa oss, att underskatta oss något större, att leva ett autentiskt liv med alla dess tillkortakommanden för att däri vinna den sanna friheten. Det fanns en tid då människan trodde att frihet var att själv skapa sin moral. Idag vet vi all här i salen att verklig frihet bygger på undergivenhet, på att erkänna sina brister och såsom ett barn söka Gud." Professorn lät orden spridas genom audiotoriumet, hans tankar drev iväg och han funderade på hur världen, enligt en närmaste hellenistisk princip, tycktes röra sig såsom i en cirkel. De ord han nyss yttrat hade varit självklara vid tiden för universitetets uppförande för mer än tusen år sedan, därefter under moderniteten bannlysta såsom varandes "religiöst svammel", för att sedan idag än en gång vara självklara i ett akademiskt samtal. Han tog åter till orda: "Det är viktigt att betänka att den människa Nietzsche uppmanar till handling, det är det är den faustiska människan, hon som går ut i världen såsom en skördare och misstror att skapelsen är god. Den faustiska människan ser inte sig själv som en trädgårdsmästare i en paradisträdgård utan som en förgörare, en som har rätt att ödelägga en hel värld i en vansinneskamp för att förverkliga ett konstruerat begrepp om det 'rationella'. Idag glömmer vi lätt att det var just så som den moderna människan levde, på ständig jakt efter ny natur att skövla och nya marker att lägga under sig för att sedan inkorporera i sin växande teknosfär." Där stannade professorn och började åter fundera. Skulle han ta det långa eller det korta spåret? Efter lite tvekan valde han det förstnämnda.

"Så långt den faustiska människan. I det senmoderna fanns det politiska filosofer som trodde att det var nödvändigt att människan åter började leva såsom ett djur, med enkla redskap i små gemenskaper. De var så rädda för effekterna av den frihet som människan erhållit i det moderna att de ville beröva henne den och åter kasta henne tillbaka in i okunnighetens mörker. Dessa filosofers oro var befogad. Man bör betänka att människan var på god väg att utplåna sig själv ur kosmos, att faktiskt i ursinnig strid om planetens begränsade resurser låta själva livet ta slut. Som tur var besinnades sig människan, när allt hopp tycktes vara ute medvetandegjorde hon sin egen historia och omdanade med fantasi och kreativitet världen. Men hon gjorde det inte för att bli Gud, hon gjorde det istället för att kunna tjäna Gud, för att det vore orätt att såsom förvaltare av skapelsen förneka Evighetens längtan efter ändlighet. Lika orätt som att tro att ändlighet kunde bli Evighet av egen kraft." Vid det här laget var studenternas blickar lite vandrande, det visste inte om det förstod var professorn egentligen menade, vad betydde Evighetens längtan efter ändlighet?

"Resten är som det brukar heta historia" började professorn. "Liksom bokpressen revolutionerade det mänskliga vetandet, revolutionerade replikatorn människans relation till naturen. När vi fritt, såsom i en databas, kunde manipulera universums byggstenar behövdes inte längre hela den maktstruktur som hade fyllt det moderna. Vem behövde förslava andra eller skogarnas djur för att utvinna resurser när det räckte att ladda ner ett mönster i replikatorn för att skapa vilken artefakt man än nu för ögonblicket önskade. Idag är denna teknik så självklar att vi knappast reflektera över den, men när ni snart tar rast och ni går fram till replikatorerna för att få era koppar av välsmakande kaffe, tänk då på vilka invecklade processer som tidigare behövdes för att åstadkomma detta enkla. Människor odlade bönor i tropiska länder, transporterade dem över planetens yta, rostade dem och blandade för att till sist brygga det färdiga kaffet. Varje steg krävde sin arbetskraft, sina maskiner och sin kompensation." Professorn insåg att han föreläste om självklarheter men han kände alltjämt en olust inför ungdomens utbredda okunnighet, att de tog den post-materiella civilisationen för given, och han fann det därför klokt att berätta denna historik innan han rörde sig in mot pudelns kärna.

"Replikatortekniken, eller materia-manipulation, är faktiskt en god utgångspunkt för vårt fortsatta resonemang. Denna teknik, som representerar vår kanske viktigaste landvinning, var nämligen länge en källa till stor oro. Filosofer ifrågasatte skarpt om människan var redo att på detta sätt lägga själva byggstenarna för universums under sina fötter? Vad skulle hända om tekniken användes utan etisk mognad och urskillning? Man fruktade en utveckling där experiment med genetiska koder skulle ge upphov till vanställda livsformer och där den mänskliga hjärnans neurala nätverk skulle kopieras till elektroniska system och leda till en fullständig relativisering av existensen. Som tur har dessa farhågor, åtminstone så här långt, visat sig vara obefogade. Vi har vuxit med vår uppgift och tagit vårt ansvar. Att växa i upplysning är att växa i förståelse för det mänskligas rättmätiga gränser. Inte att överskrida dem likt ett trotsigt barn. Detta är grundprincipen även för teologisk politik."

Professorn sträckte på sig, gick ett varv runt podiet och förklarade att det var rast. Studenterna strömmade ut i salen och vi med dem. Vi lämnar den anglosaxiska övärlden bakom oss och beger oss ut i Europa. Det är en vacker vårmorgon och när vi kommer in över Frankrike försvinner dimman. Vi ska till Strasbourg.

Vid statyn som bär den poetiska uppmaning att ta Europa till sitt hjärta, eller "Europe A Cœur" som det heter på det lokala tungomålet, har några senatorer i blå mantlar samlats. En av dem tycks hålla ett lite hackigt och improviserat tal. "Vi har skapat en värld där människor inte längre delas upp i nationer eller stammar. Just här, på denna plats, lades ett av fundamenten. Genom att visa att samarbete och inte misstro var vägen till framtiden förmådde Europas folk att enas. Låt oss därför i denna ödesstund för mänskligheten erinra oss om vilket stort steg det var som de olika folken då tog när vi nu står inför denna nya situation. Så att vi tillsammans kan förbli stjärnornas upplysta barn som dansar ut och in ur årtusendena, prisandes medvetandets gåva utan att känna bävan och fruktan inför det okända."

- SLUT -

Tillbaka till stampe.nu